Det är onsdag kväll, den 2 mars, och jag har just pratat med ukrainska Anastasia , 25 år och gravid i tredje månaden. För fyra dagar sedan flydde hon Ukrainska Lviv där hon lämnat man, släktingar och vänner. Sedan någon dag bor hon i ett flyktingcenter i Sighetu Marmatei, bara 800 meter från den Ukrainska gränsen. Här tillsammans med andra flyende kvinnor och barn i två fullpackade salar med 20 bäddar.
– Vi var oförberedda på att det skulle bli krig och det är oerhört traumatiskt för många, berättar Anastasia. Själv kom hon tillsammans med fem andra kvinnor och deras barn. De var som de flesta väldigt trötta – och hungriga. Som för alla så är fäderna kvar i Ukraina, oavsett om de är militärer eller inte. De behöver finnas till hands om de behöver rycka in som reserver för att försvara hemlandet. Hjälp Till Livs medarbetare i vårat Rumänska fadderråd, Grigore Todaran har initierat att upprättandet av flyktingcentret, vilket annars är ett center där man ger mat till ett fyrtiotal barn från fattiga förhållanden – något man löser på annat sätt för tillfället. Grigore har bett volontären Ivan att ringa upp mig, då han är bättre på engelska.
Fyra månader gammal, på flykt från kriget
Ivan tar mig på en digital rundtur i centret samtidigt som han berättar:
– Det minsta barnet här är bara fyra månader. Visst är han söt?! säger han och vänder kameran mot en pojke som ligger på underslafen av en våningssäng, lyckligt ovetande om allt som händer runt honom . Kvinnor och barn gör sig redo för att vila upp sig över natten och de flesta ska vidare i morgon. En del har, som Anastasia , gått den sista biten över gränsen. – Jag var både trött och rädd, berättar hon. Jag var så rädd att det skulle ha hänt något med mitt barn på grund av all stress som varit den sista tiden. Men för ett par dagar sen fick jag sällskap till sjukhuset, för att ta ett ultraljud och allt verkar vara bra, berättar hon lättad.
Stannar för att själv hjälpa till
Det är en förvånansvärt mentalt stabil ung kvinna jag pratar med, som inte har långt till leendet, trots de svåra omständigheterna. Trots att hon är både gravid och själv på flykt, har Anastasia valt att stanna för att hjälpa till. Hon vill själv göra något för att hjälpa. Dessutom är det en fördel att hon kan vara nära gränsen till hemlandet, eftersom hon vill åka hem igen så snart kriget är över. – Fast ingen vet hur länge det dröjer, konstaterar hon. Och Ivan instämmer.Den senaste veckan har runt 10 000 flyktingar passerat den lilla staden, med sina 30 000 invånare. Runt 200 vuxna och barn har sovit över en eller ett par nätter i Onisim Betel Associations center innan de dragit vidare. Genom privata donationer och församlingen Betels egna tillgångar har det funnits mat på borden, blöjor till barnen, hygienartiklar med mera till de familjer som passerat. Behoven minskar dock inte. Tvärtom.
Börjar bli kort om mat i Ukraina
Efter en veckas krig börjar ett nytt behov uppstå. Det är få som vågar åka in med varutransporter, så matreserverna börjar sina i Ukraina och butikshyllorna gapar allt tommare. Men Betelförsamlingen och dess center har en plan för mattransporten. Genom så nära den Ukrainska gränsen har man sedan länge många kyrkliga nätverk i landet. Nu är det bara mängden gåvor, som avgör hur mycket man kan göra.
Text: Berith Nilsson, 2 mars 2022
Foto: Privat/HTLI
Vill du vara med och stödja våra medarbetare att köpa in mat till behövande Ukrainare, på flykt eller utan mat i landet? Så här kan du ge en gåva!